Plötsligt blev det tyst...
När vi fick beskedet om spelningen på environiq arena så trodde vi knappt att det var sant men ändå kändes det helt rätt. Vi hade slitit i 2 år här i krillehöla och nu fan var det våran tur! man står där bakom scenen och hör folk skrika, det är som enda muller i arenan, laddad med känslor och laddad med förväntningar. Man peppar varandra och sedan tar man steget ut i den 40 minuter långa drömvärlden man har repat inför i 1 månad men kanske längtat efter hela ens liv. Det är en sjuk känsla att stå där inför kanske 5000 pers och sjunga och spela låtar som man snickrat ihop nere i replokalen. Man står där i 2400 sek och upplever allt man funderat på hur det skulle kännas i flera månader, man känner att varje dag nere i lokalen är värt det och varje kväll man suttit och skrivit låtar natten lång... det är värt det. men plötsligt slår vi an det sista ackordet och ramlar av scenen och vaknar med en duns...det är tyst.... har jag drömt? Vad jag vet så kan man inte fånga drömmar på kort och film och jag har sett bilder på oss där uppe på den 8 * 12 m stora scenen. det hände... och våran barre var tyvärr inte med...
men tack robin för att du ville ställa upp! guld!
och tack alla som kom!
phet!
har bara ett ord att säga: Grymt!
